Svenska domstolsväsendet använder sedan flera hundra år sig av en jury för att hantera påstådda brott mot tryckfriheten. Systemet vilar på gamla traditioner och är en central del i vår tryckfrihetsrätt. Problemet är bara att det inte funkar. ...
Avdelning 4 på Göteborgs tingsrätt har den 24 april 2018 dömt i ett fall av hets mot folkgrupp. Omständigheterna i fallet var väldigt lika ett fall som avdelning 4 i Göteborgs tingsrätt prövade 2015. Oerhört lika. Kanske identitiska. ...
Nu, 2018, kom tingsrätten till motsatt slutsats. Det var inte hets mot folkgrupp.
Utgången förbryllar. Hur kan samma avdelning i samma domstol komma till helt olika slutsatser avseende samma bild med bara några års skillnad?
Det är omöjligt att veta. Mål av det här slaget prövas av en jury, som inte är jurister. När juryn friar så motiverar den sig inte. Det finns ingen förklaring till utgången. Dessutom kan utslaget inte överklagas. Justitiekanslern, som var åklagare i målet, är möjligen lika förvånad som jag men hon kan inte få till stånd en överprövning av denna uppenbarligen helt inkonsekventa bedömning. Målet dog i denna del på avdelning 4 i Göteborgs tingsrätt.
Det har under senare tid förts en diskussion om nämndemän i svenska domstolar. Diskussionen är viktig. Men de principiella invändningarna mot nämndemännen bleknar mot jurysystemet i yttrandefrihetsmålen. Systemet är inte värdigt en modern rättsstat.
Jag har idag gjorts uppmärksam på att redaktionen bakom "I folkets intresse" ägnar sig åt att outa anonyma skribenter på nätet - så kallade näthatare - och gissningsvis då i första hand de mörkermänniskor som döljer sig i avloppsdiket flashback. På den här sidan presenteras de allt eftersom de avslöjas, skriver "I folkets intresse".
Personerna bakom några anonyma nicks är ju väl kända även för mig och har så varit i åratal. Andra blir kanske avslöjade nu. Frågan är med vilken säkerhetsgrad och om den här sortens uthängningar verkligen är tillåtna. Men kan bara hoppas att "I folkets intresse" har rätt och att inga oskyldiga hängs ut som så många gånger förr på nätet.
Jag har rullat mig igenom listan och kollat lite på sådana nicks jag själv har blivit beskylld för att vara - trots att jag aldrig har skrivit en enda stavelse på Flashback och än mindre registrerat mig där. Det skulle aldrig falla mig in. Den där BikersHell (som jag trodde var BikerShell) till exempel som bara har gjort fem ynka inlägg på fb men som både jag och Lena Dahlström omväxlande blev beskyllda för att vara av papparättsnissarna. Vem var det? Det skulle jag bra gärna vilja veta! Och den förhatlige Henrik J för vars skull så många av oss nästan fick sätta livet till. Här står att det ska vara någon som i verkligheten heter Eva. Jag hoppas det är rätt och att hon har vett att skämmas.
Av listan får man även veta att Karin - som för de flesta var känd som Syster Dyster - även kallade sig Macro 113 och Theron. Ja, mycket ska man höra innan öronen trillar av. Om det nu är rätt. Hon hade andra nick också. Rut till exempel men det har "I folkets intresse" inte avslöjat än. Jag kan bara säga vassego! Slit den med hälsan. Men inte en enda papparättare! Det anmärkningsvärda med listan är avsaknaden av stridande papparättsnissar. Varför i all världen avslöjar "I folkets intresse" inte dem?! De som skrek och vrålade mest på flashback. Det är mycket märkligt - och lite otäckt - att just de inte ens nämns när nu näthatare ska avslöjas. De som ses i listan är - såvitt jag kan se - i huvudsak kvinnor och i övrigt rätt beskedliga individer. Det får åtminstone mig att fundera över hur rättsosäker denna verksamhet är:
Har de elakaste - de kvinnohatande männen (med vidhängande damer) i exempelvis papparättsrörelsen - fått någon slags egen gräddfil som gör att de slipper undan granskningen hos "I folkets intresse"? Vem gör det urvalet? Hur och varför?
Är det verkligen helt säkert att alla de i listan angivna personerna verkligen kan kallas näthatare? Efter vilka kriterier bedömer man i så fall hat? Väljer man sådana man ogillar helt enkelt? De kan ju i verkligheten vara hur beskedliga som helst fast de är anonyma.
Och hur kan man någonsin vara säker på att personen som registrerat sig som Per Andersson verkligen är Per Andersson och inte Kalle Pettersson eller Ulla Trälund?
Frågorna hopar sig. Jag tycker att det känns rättsosäkert detta. I synnerhet som de allra värsta busarna tycks vara undantagna. Rent allmänt tycker jag att det är bra och helt okej att personer bakom anonyma nicks avslöjas. Anonymitet på nätet är ett otyg. Varken mer eller mindre. Man ska inte skriva mer än vad man kan stå för helt enkelt. Men frågan är om avslöjandet ska göras av någon annan än polisen. Jag tror faktiskt inte det. Det blir för godtyckligt och riskerar att urarta i hämndaktioner helt enkelt. De, enligt uppgift, till polisen 18 angivna personerna imponerar inte på mig. Angiveri har aldrig varit särskilt hedersamt. I synnerhet inte när det är satt i system. Polisen vet redan allt. Det kan vi vara tämligen säkra på.
Än mer besvärligt blir det då "I folkets intresse" väljer att dölja sina avslöjanden - dock inte alla, se Berangar - av rädsla för åtal för förtal. Somliga hängs ut, andra inte och somliga granskas inte ens. Sånt bäddar för spekulationer och ännu mer näthat. Vad är själva vitsen med att privat peka ut människor av det enda skälet att kunna säga:
- Vi vet vem du är!
Om det inte är för att hotfullt skrämmas?! Är den sortens hotfulla näthat bättre än annat näthat?
Jag tycker inte det. Man ägnar sig dessutom åt bildstöld. Att man täcker huvuddelen av bilden med en svart blaffa förändrar inte det faktum att man har stulit bilden. Fundera på det. Det finns folk som stämmer en för sånt.
Men att möjligheten till anonymitet bör tas bort, flashback läggas ned och att nätet måste rensas - det är jag enig med "I folkets intresse" om. PS Till "I folkets intress"! Hej! Per mail har jag i dag fått vetskap om att nicket F-A-mannen inte är den person ni tror och som även fullt riktigt har tilldelats ett annat väl känt nick i er lista. DS
Anna Wikland är vd för Google Sweden Foto: EERO HANNUKAINEN / IBL
Larry Page grundade Google tillsammans med Sergey Brin. Page är i dag vd för moderbolaget Alpgabet. Foto: SETH WENIG / AP TT / NTB SCANPIX
Topparna på Google kan dömas för hatet
Publicerad 16 mar 2018 kl 14.24
Google låter kommentarer med dödshot ligga kvar på Youtube och rensar ofta upp först efter anmälan. Men att invänta anmälan kan stå Google-cheferna dyrt. Nu menar en av Sveriges främsta experter på nätlagstiftning att det kan innebära fängelse. – Brottet har redan skett, säger advokaten Dag Wetterberg.
De senaste veckorna har Google och dess videotjänst Youtube kritiserats för bristande kontroll över vilket material som sprids och får synas i bolagets kanaler. Debattörer har ifrågasatt om Google och Youtube ska lyda under svensk lag, eftersom de är just internationella storbolag som erbjuder tjänster på internet. Men här är Googles företrädare tydliga: svensk lag gäller. – Google och Youtube följer självklart svensk lagstiftning. Om vi uppmärksammas om olagligheter på våra tjänster så agerar vi, säger Googles presschef Farshad Shadloo, till Expressen.
För Youtubes kommentarsfält gäller lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112), även kallad bbs-lagen.
Av lagen framgår tydligt att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla, ett kommentarsfält, ska ta bort ett meddelande, en kommentar, om det innehåller till exempel olaga hot, uppvigling eller hets mot folkgrupp. ”Vem som ska hållas ansvarig är komplicerat”
Den som bryter mot lagen riskerar maxstraffet på två års fängelse.
– Vem som i så fall ska hållas ansvarig är komplicerat. Man kan inte driva en straffrättslig process mot en juridisk person. Då får man utreda vem på företaget som hade ansvar för det inträffade, säger Michael Bogdan, professor i internationell privaträtt vid Lunds universitet.
Styrelsen för Google Sverige finns på Irland. Styrelseordförande för Google Sweden AB är David Munro Sneddon. I styrelsen sitter även Nancy Mable Walker, ledamot, och Fionnuala Moninne Meehan, suppleant.
Anna Wikland är chef för Google Sweden.
Youtube ägs av Google, som i sin tur kontrolleras av moderbolaget Alphabet, där vinsterna från alla Googlekontrollerade bolag hamnar. Googles grundare Larry Page är vd för Alphabet.
Styrelseordförande för Alphabet är John Hennessy. Fram till 2017 var Eric Schmidt styrelseordförande för Alphabet.
Expressens granskning har visat att Youtube vid flera tillfällen låtit kommentarer med hot och hets mot folkgrupp ligga kvar öppet i kommentarsfältet.
En sökning på ordet ”invandring” på Googles videoplattform Youtube leder vidare till videoklipp där kommentarsfälten flödar av hundratals inlägg som innehåller hot, hat och uppmuntran till att begå brott mot till exempel poliser.
Och inlägget ”Kan inte någon halalslakta denna parasit och göra korv av henne”, har legat helt öppet i Youtubes kommentarsfält i 4 år.
Kommentarer som ”Sådana där poliser ska man ta efter arbetstid när dom hämtar barnen på dagis” och ”Verkar som att 'polisen' glömt bort att även dom blöder när dom blir skjutna” låg öppet i ett kommentarsfält.
Först i måndags kväll, när Google uppmärksammats på problemet, stängdes det kommentarsfältet ned. Då hade kommentarerna redan legat ute i ett halvår. Advokaten: Google har ansvar för det som skrivs i kommentarsfältet
Men enligt advokat Dag Wetterberg är det inte så lagen är tänkt.
Han är expert på lagstiftning på nätet och han har nyligen skrivit boken ”Dataskyddsförordningen GDPR: förstå och tillämpa i praktiken”.
Wetterberg menar att Google har ett ansvar för det som skrivs i deras kommentarsfält, även innan någon ser och anmäler brottsligt innehåll.
Att vänta några veckor eller månader med att ta bort kommentarer med brottsligt innehåll räcker inte.
– Då har brottet redan skett, säger han till Expressen.
Av lagen framgår tydligt att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla, ett kommentarsfält, ska ta bort meddelandet om det innehåller till exempel olaga hot, uppvigling eller hets mot folkgrupp.
Men trots att Google nu själva säger att de tar bort brottsligt material från sina tjänster, säger andra experter att de inte måste.
Juristen Benjamin O. J. Boman, som drivit flera näthats-mål, menar att även om Youtube möjliggör tjänsten är det användaren som tillhandahåller kommentarsfälten till sina videoklipp.
Han jämför det men bloggportaler, där bloggaren står ansvarig för sitt kommentarfält.
– Personligen skulle jag säga att den här typen av stora aktörer som Youtube och Facebook inte har ett ansvar enligt bbs-lagen för innehållet, utan det ansvaret faller på personen som har kontot där kommentarerna sker, säger Benjamin O. J. Boman.
Anders Ahlqvist, it-brottsspecialist på polisens nationella operativa avdelning, NOA, är inne på samma linje. Han poängterar samtidigt att bbs-lagen, som lagen om elektroniska anslagstavlor kallas, är 20 år gammal och inte anpassad efter dagens sociala medier-landskap.
– Det finns en massa hinder i lagen och pratar man med åklagare säger de att det aldrig har hänt - och sannolikt kommer det aldrig hända - att man tillämpar den här lagen.
– Problemet är vem den ska tillämpas mot: är det Google eller personen som har startat det här kontot? Det är möjligt att jurister säger att det självklart är Google, men för mig är det inte självklart. Jag är benägen att säga att personen bakom kontot är tillhandahållaren och inte företaget. Men det är inte prövat i domstol så vi vet inte hur man kommer att bedöma det, säger Anders Ahlqvist. Tre toppchefer från Google fälldes i italiensk domstol
Frågan om Google och Youtube ska följa lagar i länderna de är verksamma i uppmärksammades 2006 då tre toppchefer, däribland den globala chefsjuristen, fälldes för integritetsintrång i första instans av en italiensk domstol och dömdes till sex månaders fängelse.
Anledningen var att Youtube hade låtit en video som laddats upp av fyra pojkar och som föreställde hur de mobbade en autistisk pojke, ligga kvar. Toppcheferna friades i en andra instans.
SÅ SÄGER LAGEN
Om en användare sänder in ett meddelande till en elektronisk anslagstavla ska den som tillhandahåller tjänsten ta bort meddelandet från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av meddelandet, om
1. meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i bestämmelserna i 4 kap. 5 § brottsbalken om olaga hot, 4 kap. 6 c § brottsbalken om olaga integritetsintrång, 16 kap. 5 § brottsbalken om uppvigling, 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp, 16 kap. 10 a § brottsbalken om barnpornografibrott eller 16 kap. 10 c § brottsbalken om olaga våldsskildring, eller
2. det är uppenbart att användaren har gjort intrång i upphovsrätt eller i rättighet som skyddas genom föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk genom att sända in meddelandet.
Källa: 5 § i Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).
Jag fick ett tips om- och läser därför just nu inlägget: Vi har vunnit kampen mot näthatet i publikationen I Folkets intresse. Det är såvitt jag har förstått den i media så kallade Skelettkvinnan och hennes far som driver sidan. Hennes fall var väldigt omskrivet en tid men nu är det väl knappast någon som minns varför. I synnerhet som hon, om jag inte minns helt fel, blev frikänd från det hon anklagades för. Jag har fått uppfattningen att hon och hennes pappa - den så kallade Sig-gruppen vilket i mina öron låter livsfarligt militant - driver sin sajt av bränslet hämnd mot i första hand forumet (läs: avloppsdiket) Flashback där folk sitter och spyr tarvligheter om varandra och andra dagarna i ända. Det är för jäkligt, rent ut sagt. Att det får fortgå alltså. Myndigheterna skyller på att servern står utomlands och att man därför inte kommer åt den. Det tycks emellertid vara allmänt känt att den ägs och drivs av en person vid namn Jan Axelsson som inte kan vara särskilt välutrustad vad gäller empati. Det är absolut självklart att Flashback måste släckas ned. Åtminstone i sin nuvarande form. Och jodå, där finns minst en förtalstråd där om mig också. Jag minns att jag slutade läsa den efter en miljon (!) kommentarer (eller om det var besökare, jag minns inte). Det är ett fruktansvärt otrevligt ställe helt enkelt. Den som aldrig har drabbats kan ju försöka sticka ut där för att själv få pröva på. Själv har jag aldrig haft något konto på Flashback och alltså aldrig skrivit en enda stavelse där. Därtill är jag för bra. Jag kan följaktligen bara applådera dem som om möjligt lyckas få bort eländet. Men, När jag läser om metoderna som I Folkets intresse har tillämpat blir jag aningen mörkrädd. Är de verkligen lagliga? Jag vet inte vad #Artikel12 på Facebook är ("värsta förtalssidan på nätet"). Min dator vägrar ta mig dit och för sånt får man helt enkelt rätta sig. Den vägrar emellertid även att ta mig till den sida som, enligt skelettfolket, ska handla om förslaget som lästes upp i konstitutionsutskottet (KU). Skumt. Men det är tvärstopp. Skelettkvinnan och hennes far har mailat till alla riksdagsmän - utom SD - och fått positiva svar från flera. Men man har även - och det är här jag blir lite orolig - avsiktligt arbetat för att sänka Flashbacks ekonomi. Får man göra så? Här berättas exempelvis om hotelser och för att lyckas påverka 20 annonsörer måste man väl minst ha ägnat sig åt förtal. Eller? Ja, jag vet inte. Och det där med att gräva fram Flashbacks användarkonton och identifiera 1024 användare kräver inte det någon slags datorintrång? När man sedan ger sig på dessa avslöjade människor i bladet, är det uthängning, kränkning och utövande av hämnd då? Och hämnd är ju ingen förmildrande omständighet, enligt lagen. Det har mycket höga jurister berättat för mig. Och det där med att försöka tvinga en bank att stänga en annans konto! Oj oj oj. Det kan nog bli väldigt allvarligt detta. Jag befarar att skelettgänget är ute på farliga vatten och fiskar. Skelettpappan (tror jag) skriver stolt om artiklar på sidan som har varit "en ständigt stickande nål i häcken på Flashback". Bra, tycker jag. Om man följer lagen. Och det är ju väldigt svårt när man själv är involverad och känslomässigt engagerad. Men nu har de ju utgivningsbevis så det ska nog fungera. Det ger mig anledning att rekommendera alla på nätet att själva införskaffa utgivningsbevis om ni har en egen plattform. Kostnad ca 2000 kronor. Räcker i 10 år och kan sedan förnyas. Det är nästan omöjligt att bli ställd till svars oavsett vad man skrivit och preskriptionstiden är bara 6 månader jämfört med 10 år för alla andra. Minst sagt orättvist.
Utgivningsbevis är med andra ord en rätt sjuk inrättning som definitivt måste ändras. Men än är det inte gjort så man kan se det som en försäkring för att få begå brott utan risk för straff. Det är många så kallade näthatare som hängs ut med grovt förtal av I Folkets intresse. De tror sig ha identifierat anonyma kommentatorer och "avslöjar" folk, dvs hänger ut dem med allehanda anklagelser. Levande som döda. Det stora problemet är, att det inte alltid är rätt. Oskyldiga hängs ut med grovt förtal även hos dem. Är inte det näthat, så vet inte jag vad näthat är. Vad tycker du? Särskilt när de släpper lobbyister som Patrik Nyberg lös i spalterna. De är imponerade av hans svada - det är vi många som har blivit - och blir lurade vilket kan ta en ände med förskräckelse. Personer som är ute för att sprida lögner och falska anklagelser om folk gör det helst på sidor för vilka de aldrig själva kan ställas till svars. Det är slugt och utstuderat och drabbar folk som i grund och botten har ett gott uppsåt. Och det tror jag faktiskt att skelettfolket har. Jag vill önska dem lycka till i kampen mot Flashback. Ingen blir gladare än jag om de lyckas få bort eländet. Men jag vill samtidigt höja ett varningens finger för de metoder som används. Utgivningsbeviset skyddar bara för förtal och bara på bestämd internetplats. Något annat kan man, såvitt jag vet, inte köpa sig fri från.
En kvinna hade på Facebook skrivit att en namngiven man hade våldtagit henne. Hon angav förutom namnet även hans födelseår, var han bodde och uppgifter om hans familj. Vidare skrev kvinnan att den utpekade personen var en återfallsförbrytare. Händelsen hade aldrig polisanmälts.
Bakgrunden var att mannen och kvinnan vid ett tidigare tillfälle hade haft sex på en kyrkogård. Kvinnan uppgav inför rätten att hon inte ville ha sex vid tillfället och att hon skämdes för att hon inte hade gjort motstånd. Hon kände sig stärkt av metoo-kampanjen och att hon fick stöd av sina vänner på Facebook.
Mannen berättade att anklagelsen om våldtäkt var det värsta han råkat ut för.
Förtal är, som upprepats många gånger i dessa spalter, när någon pekar ut en annan person som brottslig eller klandervärd, på ett sätt som kan få den utpekade att utsättas för "andras missaktning". I Sverige kan det vara förtal att sprida sanna uppgifter. Det finns således exempel på när personer dömts för att ha spridit helt korrekta domar på exempelvis Facebook.
Rättsordningen utgår från att även dömda personer förtjänar en andra chans. I detta fall fanns det hur som helst ingen dom rörande det påstådda sexualbrottet, eftersom det ju inte ens anmälts.
Under vissa omständigheter är det tillåtet att peka ut någon annan som brottslig eller klandervärd. Det krävs då att utpekandet var försvarligt, samt – i ett andra led – att uppgiften var sann eller att det fanns skälig grund att tro att den var sann.
Tingsrätten konstaterade att uppgifterna var ägnade att utsätta mannen för andras missaktning, att kvinnan tagit bort uppgiften men att innan det hade ett "stort antal" personer tagit del av påståendet. Förutsättningarna för förtalsansvar var därmed uppfyllda. Det fanns ingen rimlig grund att publicera uppgifterna, enligt tingsrätten. Publiceringen var inte försvarlig.
Utgången är inte förvånande – men möjligen något oroande för andra personer som har framfört påståenden om övergrepp mot namngivna personer i samband med #metoo.
Det finns två saker man kan ta med sig från domen.
• Den första rör inte domen i sig utan det faktum att detta förtal ledde till åtal. Åklagare ska bara åtala för förtal om det är "påkallat ur allmän synpunkt". Det ansåg åklagaren här. En följdfråga är om denna dom kan påverka andra åklagares bedömning av om när det är påkallat att väcka åtal ur allmän synpunkt. Den fällande domen har ju redan så att säga signalerat att det kan vara brottsligt att peka ut någon som sexualbrottsling.
• En annan sak är att domstolen anser att det är en förmildrande omständighet att det var lätt att dras med av andras inlägg och avslöjanden i sociala medier. Det är enligt min mening en tveksam inställning. Det borde inte vara förmildrande att begå brott för att många andra kanske gör det samtidigt. I vissa fall borde det snarare vara försvårande.
Jag kan inte, som Mårten Schultz, säga att jag vill se en massrörelse av människor som stämmer varandra för kränkningar på nätet. Det är helt sjukt att det ens ska finnas skäl till sånt.
Rent juridiskt är vi för ojämnställa helt enkelt. För den som inte kan sätta sprätt på miljoner är det småmål som gäller. Och i småmål kan man bara stämma bloggar etc. Den som har varit förutseende nog att skaffa sig ett utgivningsbevis (för 2000 kronor som gäller i tio år) klarar sig helt enkelt. Det går inte att över huvud taget stämma dem i småmål Då måste plötsligt miljonerna rulla vilket gör den ekonomiskt sämre lottade helt chanslös. Det måste ändras.
Tag först bort möjligheten att köpa sig skydd för brottslighet på förtalssida med utgivningsbevis. Ställ kvalitetskrav på utgivarna helt enkelt. Ett utgivningsbevis ska kunna anmälas, utredas och dras in. Sedan kan vi börja snacka stämningar till höger och vänster på jämställd bas. Men först då. Nu är det Vilda Västern och totalt ojämställdhet som råder. Den fattige är chanslös mot de riktigt jävliga.
Skärp också till tryckfrihetsgrundlagen så att exempelvis alla böcker omfattas av densamma och inte bara de som är tryckta i tryckpress, kopieringsapparat och stencileringsapparat. Är det ens någon som har sett en sådan de senaste 50 åren?
I dag är det alltså fullt möjligt att trycka boken full av grovt förtal och falska anklagelser om man använder sig av print-on-demand och inte förser boken med utgivaruppgifter. De tas till och med in på KB för förvaring - och fortsatt grovt förtal - i all framtid.
Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, tror att juridiken har en stor roll att spela för ett mer moraliskt beteende på internet. Vägen dit går via domstolarna. "Jag vill se en massrörelse av människor som stämmer varandra."
Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, startade Institutet för juridik och internet. Där arbetar han och hans kollegor ideellt med juridisk rådgivning kring nätet. Foto: MALIN HOELSTAD
DIGITAL MORAL | Del 4
Det finns ett slags vedertagen uppfattning om att internet är ett laglöst land. Mårten Schultz tycker att påståendet både är sant och falskt.
–Internet är inte laglöst, men om du anmäler att du blivit hotad eller kränkt på nätet och tror att du med polisväsendets hjälp ska få upprättelse tror du förmodligen fel. Chansen är väldigt liten.
Effektivitetsbrister, som i sin tur kan förklaras med resursproblem, prioriteringsordning och otillräckliga kunskaper hos åklagare och polis, är olika förklaringar till att brott på internet inte utreds ordentligt eller leder till fler fällande domar, enligt Mårten Schultz.
När rättssamhället sviker föreslår han en annan lösning – att vi som medborgare tar saken i våra egna händer. –Jag vill se en massrörelse av människor som stämmer varandra.
I början av året bildade han "Institutet för juridik och internet" tillsammans med Filippa Sjödén. Under hösten publicerade samma institut boken "Näthat – rättigheter och möjligheter", ett slags gör-det-själv-bok för alla som intresserar sig för yttrandefriheten och dess gränser och de ansvarsfrågor som aktualiseras när gränserna överträds.
–Vi vill visa möjligheterna vi har när våra rättigheter kränks på internet.
Tittar man tillbaka på 2013 kan man konstatera att boken knappast kunde ha kommit lägligare.
I februari exponerade tv-programmet Uppdrag granskning ett massivt kvinnohat på nätet. Med blicken riktad rakt mot kameran läste offentliga kvinnor upp hot som de hade mottagit via mejl eller i olika kommentarsfält. Debatt blossade upp. Och ebbade ut.
I mars tog en 13-årig tjej livet av sig efter att en äldre man hotat att sprida nakenbilder på henne. Debatt blossade upp. Och ebbade ut.
I juni dömdes två tonåringar till höga skadestånd i kölvattnet av Instagram-upploppet men i oktober sänkte hovrätten detsamma för en ung man som spridit en sexvideo på internet, i vilken hans dåvarande flickvän medverkade, ovetandes. Hovrättens förklaring till sänkningen löd: Det går inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit allt mer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor.
Debatt blossade upp. Och så vidare. I den här skärningspunkten mellan juridik och normer, teknologi och övergrepp, blir rättvisans svårigheter att hantera nätrelaterade kränkningar och internetbaserad brottslighet tydlig. Vad som är godtagbart och vad som är ett kriminellt beteende i den digitala respektive fysiska världen fastnar i en fyrvägskorsning.
Mårten Schultz tycker att hovrättens formulering om sexvideodomen var "konstig" och att man inom rättsväsendet måste omvärdera allvaret vad gäller exempelvis sexuella kränkningar i digitala miljöer.
– Som det ser ut nu tycker jag inte att skadestånden och straffen återspeglar den rädsla som offren upplever under en lång tid. Den känslomässiga oron om att informationen sprids över världen och kan bli kvar för alltid är oerhörd.
Ett färskare exempel är förra veckans uppmärksammade avslöjande signerat tidningen Expressen. Man demaskerade politiker verksamma inom Sverigedemokraterna och visade att de hade fällt grovt rasistiska kommentarer, anonymt, om invandrare och icke-vita på olika sajter runt om på nätet.
När de konfronterades av reportrarna kom de med diverse undermåliga ursäkter: att anonymiteten triggade till hårdare uttryck, att någon annan hade använt datorn (dottern), att det var samhällsklimatets fel, att det berodde på Googles bristande säkerhet.
– Det illustrerar diskrepansen mellan de moraliska principer de väljer att leva efter på internet och i köttvärlden, säger Mårten Schultz och fortsätter:
– Vissa av uttalandena gränsar dessutom till hets mot folkgrupp. I ett vidare perspektiv växer historien och blir ännu mer komplex. Den i Sverige så viktiga yttrandefriheten krockar i ovanstående fall med rätten till integritet och personlig säkerhet. Juridiken har genom seklerna kalibrerats och hittat en balans genom att kryssa genom de här ytterligheterna, säger Mårten Schultz.
–Därför bör vi fortsätta att förlita oss på de regler vi har, men justera dem och applicera dem i nya miljöer.
Friktion uppstår naturligtvis i en verklighet där vi helt plötsligt kommunicerar på nya sätt. Juridikens tröghet brottas med det globala, snabba och föränderliga internet.
–Vi måste bli mer effektiva i vårt ansvarsutkrävande samtidigt som vi fortsätter att värna integriteten i den digitala övervakningens tidevarv. Vi måste kunna avkräva dem som tillhandahåller tjänsterna ett större ansvar för hur användarna beter sig på deras plattform.
Han ser överlag ett behov av ökat juridiskt ansvarstänkande på internet. Och då refererar han inte bara till paragrafer i lagboken, utan också till de moralfilosofiska idéer som har byggt upp vårt ansvarssystem sedan antiken. Han menar att juridik är petrifierad moral – förstelnad moral – och att det bara är inom juridiken som man praktiskt prövar vad etiska normer faktiskt leder till om de tas på fullt allvar.
–Jag tycker att internet är bland det bästa som har hänt mänskligheten, men vi behöver en etisk justering av vårt beteende på vissa håll i våra digitala miljöer.
I grund och botten handlar det om rättigheter och skyldigheter. Om jag har rätt att inte bli hotad på grund av min hudfärg, mitt kön, eller min sexuella läggning, har andra människor en skyldighet att inte hota mig med anledning av dessa. Min rätt är din skyldighet.
Om någon hotar mig på ett sätt som står i strid med en sådan skyldighet uppstår ett ansvar. Staten kan utkräva ansvar genom att bestraffa någon, antingen med böter eller med fängelse, eftersom man har brustit i sitt ansvar mot samhället.
Men hot eller kränkningar kan också innebära ett civilrättsligt ansvar. Förenklat kan man säga att civilrätten är enskilda individers möjlighet att utkräva ansvar från andra enskilda individer genom en stämningsansökan.
På så sätt kringgår man till exempel straffrättens betydligt hårdare beviskrav, där det ska vara ställt bortom rimligt tvivel att den anklagade är skyldig. Inom civilrätten räcker det med att det är troligt att X gjorde si eller så mot Y.
–Beter man sig jävligt mot en annan människa ådrar man sig en skuld mot denna, en skuld som man måste betala, precis som en mobilräkning.
–Jag tror att civilrättens ansvarssystem kan bli en katalysator för ett mer moraliskt tänkande i digitala sammanhang.
En invändning är att långt ifrån alla människor har råd att anlita advokater eller andra juridiska ombud när man bestämmer sig för att driva ett civilrättsmål. Men det finns möjligheter att stämma en annan individ utan att behöva betala mycket mer än en tusenlapp för juridisk rådgivning, säger Mårten Schultz. Om man vinner målet är dessutom den förlorande parten förbunden att stå för dina utlägg.
–Det här är ett sätt att utkräva ansvar, för du kommer knappast att få hjälp av polisen om det inte gäller grova brott.
Jurister: Låt inte hatarna få större frihet på nätet
När regeringen nu gjort en översyn av lagarna som täcker in så kallat näthat, föreslås ett svagare skydd. Det kan bli fritt fram att publicera hat, hot och hets – låta det ligga kvar i två veckor – och ändå gå fri från ansvar. Det är fel utveckling, skriver tre jurister, bland andra Mårten Schultz.
Juristen Mårten Schultz med flera varnar för förslaget om att ändra Yttrandefrihetsgrundlagen och menar att till exempel nazister ges större utrymme om förslaget går igenom
DEBATT | NÄTHAT
Möjligheterna till internetpublicering har lett till en tidigare oöverträffad möjlighet för människor att knyta kontakter och utbyta kunskap. Samtidigt har det inneburit en helt ny arena för vissa typer av brottslighet, som i det analoga samhället fick jämförelsevis begränsad spridning. Hatbrott och andra former av brottsliga kränkningar på internet har de senaste åren framträtt som ett allt viktigare samhällsproblem. De juridiska regelverken ställs därmed inför nya, svåra prövningar när det gäller att beivra brottsligt så kallat näthat.
Det råder nog mer eller mindre samsyn om att det finns brister i hur rättsordningen i dag hanterar brott på internet. I BRÅ:s rapport Polisanmälda hot och kränkningar mot enskilda personer via internet framkommer att 96 procent av anmälningarna av internetrelaterade kränkningar mot enskilda läggs ned. En del av detta förklaras med det materiella regelverket i sig – vissa kränkningar faller mellan stolarna. Andra brister hänger samman med reglerna för rättsväsendets prioriteringar, särskilt åtalsreglerna för förtal. Åter andra brister beror på tillkortakommanden när det gäller att utreda internetkränkningar – brister i kompetens och effektivitet.
Det är uppenbart att det finns ett behov av att se över regelverket för att stärka möjligheterna till ansvarsutkrävande vid brottsliga överträdelser. Det är därför olyckligt att regeringen efter sin översyn av mediegrundlagarna väljer att göra det motsatta.
Först en bakgrund. Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ger ett särskilt stort skydd till vissa medier såsom tidningar men även i viss mån webbplatser. Detta skydd förutsätter dock en ansvarig utgivare och i många fall utgivningsbevis. Tidningsredaktioner och redaktioner som sänder direktsänd (webb)radio får automatiskt grundlagsskydd för sina webbplatser. Andra aktörer kan ansöka om utgivningsbevis för sin webbplats och därmed få samma skydd som massmediewebbplatser. Denna möjlighet nyttjas av bland andra Lexbase och ett antal kreditupplysningsföretag, men också av internetbaserade så kallade ”alternativmedier” och nazistiska webbplatser som vill ha ett starkare skydd för sina publiceringar. Den person som följaktligen ensamt ansvarar för innehållet på webbplatsen (den ansvarige utgivaren) är också den som kan ställas till svars för yttrandefrihetsbrott som hets mot folkgrupp, förtal, uppvigling med mera.
Via internet kan brottsliga uttalanden nå avsevärt fler och erhålla en mer långvarig exponering än om materialet i fråga hade publicerats i en bok eller tidning. Om en webbplats med grundlagsskydd innehåller grova låtar om att lemlästa invandrare och skjuta judiska barn, vem ansvarar för detta? Är någon ansvarig om de har gått många år sedan låtarna började tillhandahållas på webbplatsen? Dessa frågor var aktuella i Gävle tingsrätt år 2015, då en nazistisk stiftelse, tillika skivbolag, tillhandahållit material på en webbplats under lång tid. Yttrandefrihetsgrundlagen ger, såsom den har tolkats av Högsta domstolen, svar på frågorna. Ett brott – till exempel hets mot folkgrupp – begås så länge det brottsliga meddelandet finns kvar på webbplatsen. Ansvarig för ett sådant meddelande är webbplatsens ansvarige utgivare och ansvaret gäller allt material på webbplatsen, oavsett när det publicerades. Gävle tingsrätt dömde den nazistiske utgivaren för hets mot folkgrupp, för en månads tillhandahållande av bland annat de hatiska låtarna.
Regeringen har nu lagt ett förslag till riksdagen om att ändra yttrandefrihetsgrundlagen och omstöpa den ansvarsordning som beskrivs ovan. Om ett uttalande har funnits på en massmediewebbplats under mer än ett års tid, ska utgivaren kunna freda sig från ansvar för innehållet. Brottsoffret eller den exklusive åklagaren på grundlagsområdet, Justitiekanslern, skickar en underrättelse till utgivaren om att ett meddelande är brottsligt. Om den ansvarige utgivaren inom två veckor från att hen tar emot underrättelsen (eller en stämning från domstol) raderar det ifrågasatta meddelandet - till exempel en låt om att invandrare ska lemlästas – går denne helt fri från ansvar (både straff som skadestånd). Detta gäller alla yttrandefrihetbrott – bland annat välkända brott som förtal, förolämpning, hets mot folkgrupp, uppvigling, hot mot tjänsteman, övergrepp i rättssak och olaga hot. Det gäller även brott som uppror, högförräderi och krigsanstiftan, och sådana grova hot mot bland andra journalister och politiker som betecknas som brott mot medborgerlig frihet. Tas meddelandet inte bort börjar en ny ettårsperiod att löpa.
Nazistmedier och andra grundlagsskyddade medier har alltså två veckor på sig att utan straff fortsätta att sprida en ”gammal” publicering som kan innefatta brott. Det finns inga hinder mot att uppmana webbplatsens besökare att ta del av det ifrågasatta (och kanske ”undangömda”) meddelandet under tvåveckorsfristen. ”Lyssna på låten som judemedia vill förbjuda!”, ”Läs sanningen om N N innan vi måste censurera!”, etc. lär synas på vissa webbplatsers förstasidor under fjorton dagars tid. Det ifrågasatta meddelandet kan även vinna stor spridning genom sociala medier. Sedan tar utgivaren bort meddelandet och slipper allt ansvar. Ingen annan kan heller åtalas för brottet.
Här kan tilläggas att regeringen inte föreslår någon skyldighet för en utgivare att ange rätt publiceringsdatum vid publiceringar på webbplatser. Möjligheterna att manipulera tidsangivelser för internetpubliceringar är med andra ord stora. Detta innebär att vissa aktörer, exempelvis nazistmedier, kommer att få goda möjligheter att med ”kreativa” metoder undkomma ansvar för till exempel hets mot folkgrupp.
I praktiken finns det inga exempel på att dagens ordning, som regeringen nu vill slopa, leder till orimliga konsekvenser. Såvitt känt har ingen dömts för ärekränkningsbrott på grund av fortsatt tillhandahållande av gamla artiklar. Däremot har hets mot folkgrupp och uppvigling i ”gamla” inlägg kunnat leda till lagföring i åtskilliga fall, där brottet inte hade anmälts under första året från publicering. Vi har svårt att se att exempelvis en uppmaning till krig och våldsbrott, eller ett grovt hot, skulle bli någonting mindre allvarligt för att meddelandet redan har spritts under ett års tid. Att äldre artiklar rensas bort om någon till exempel visar sig vara oskyldig till ett brott som har omskrivits, ser vi inte heller som ett yttrandefrihetsproblem.
Nu ligger bollen hos riksdagens konstitutionsutskott, och hos riksdagens ledamöter, som ska avgöra om nuvarande ordning ska bestå eller om regeringens förslag ska genomföras. Vi vet vad vi tycker, och vill härmed förmedla följande till lagstiftaren: Låt ansvariga utgivare förbli ansvariga, i enlighet med en 251-årig tradition av att ansvarig utgivare ansvarar för det material hen har kontroll över. Tillåt inga fjorton dagar av ohejdad brottslighet. Det vore ett stort bakslag i arbetet mot brottsliga kränkningar och rasistisk hets på internet.
Benjamin O J Boman
jurist
Robin Enander
talesperson för Juridikfronten
Mårten Schultz
ordförande för Institutet för juridik och internet
