Riv upp domen mot Ramona Fransson och ge oss tydliga regler!

Författaren Ramona Fransson

Domen mot författaren Ramona Fransson är i mina ögon väldigt ogin. 

Hon har förlitat sig på Joakim Lamottes förträfflighet och som de flesta av oss varit okunnig om yttrandefrihetens fastslagna begräsningar. 

Ramona Fransson har med andra ord handlat i god tro. Om hon absolut ska dömas till ett skadestånd så borde det ha stannat vid ett symboliskt lågt belopp på högst 200 kronor. Om inte annat så för att förhindra att motparten TÅ sätter den här sortens stämningar i system.  

Ramona har nu dömts att betala ett skadestånd på 10 000 kr samt rättegångskostnader på 3 423 kr. Jag kan bara hoppas att advokaten ställer upp pro bono. 

Ramona har meddelat att de tänker överklaga. Bra det! Jag håller alla mina tummar. 

Läs mer om målet av Ramona här.

Förtal

Jag tycker emellertid att Göteborgs tingsrätt har gjort en korrekt bedömning av Joakim Lamottes text. Den är förtal och möjligen också ett grovt sådant. 

Hur kan det då komma sig att polisanmälan mot Joakim Lamotte avskrevs av polis och åklagare medan Ramona Fransson åtalades och dömdes att betala skadestånd för att hon delade hans text?

Svaret är troligen enkelt. 

Förtal åtalas endast - utom i mycket extrema undantagsfall - av Justitiekanslern. Andra åklagare åtalar som regel inte för förtal. Varje sådan polisanmälan brukar komma tillbaka avskriven med vändande post. Att Joakim Lamotte klarade sig undan med blotta förskräckelsen den 24 april 2019 är alltså inte förvånande.  

Ramona Fransson blev i stället - rätta mig om jag har fel - stämd civilrättsligt i så kallat förenklat tvistemål av den förtalade TÅ och dömd att betala skadestånd för att hon delat (publicerat) Demottes förtalstext. Detta förfaringssätt kan vara satt i system av TÅ. En annan person som har delat Lamottes text har, enligt uppgift, nyligen dömts av Stockholms tingsrätt att betala 15 000 kr i skadestånd till honom.  

Joakim Lamotte skriver:
- Polis och ansvarig åklagare i Göteborg ansåg att mina reportage inte utgjorde förtal och valde att lägga ner ärendet utan att inleda förundersökning.
Det är ren galematias.
Varken polis eller ansvarig åklagare gjorde den bedömningen. De har möjligen motsatt sig ett allmänt åtal, dvs en process på skattebetalarnas bekostnad.

Av detta följer att Joakim Lamotte sannerligen inte går säker. TÅ kan när som helst stämma honom för samma text trots att polis och åklagare lagt ner ärendet. Lamotte kommer att få ett elände redan i första skedet av processen - när han ska bevisa att hans påståenden är sanna.

Joakim Lamotte skriver:
- Nu har han (TÅ) gått ut i media och hotar att stämma mig om jag inte förlikas med honom. TÅ:s krav skulle kosta mig hundratusen kronor och dessutom vill han att jag ber offentligt om ursäkt till honom. Min kommentar är enkel. Jag kommer inte gå med på någon förlikning.

Det kan han lugnt bara strunta i. Blir han stämd som Ramona Fransson kan det på sin höjd bara bli tal om ett halvt basbelopp.*


Förtalstexten
Men låt oss för all del titta lite på Joakim Lamottes text om TÅ som Ramona Fransson alltså delat. Jag redovisar den av förståeliga skäl inte i sin helhet.

Låt mig först fastställa följande:

1. Journalist är inte en skyddad titel. Jag ifrågasätter inte Joakim Lamotte men vem som helst kan kalla sig journalist. Titeln journalist bör följaktligen inte ge något automatiskt skydd i fråga om vare sig förtal eller andra brott. Det kan däremot journalistisk text ge. 

Ramona skriver att Joakim Lamotte är en erkänd journalist. TÅ håller inte med. Det gör inte jag heller med tanke på hur hans text ser ut. 

2. Den aktuella texten är inte en journalistisk artikel. 

Det är en berättande text baserad på ogrundat skvaller (se nedan) utan varje form av journalistik. 

Lamotte skriver i jag-form och framför dessutom sina egna personliga åsikter om TÅ vilket en journalist aldrig gör. Den aktuella texten kan föjaktligen inte passera som ett journalistiskt arbete.   

3. Texten består till allra största delen av vilda spekulationer och genuint skitprat. 

Eller vad sägs om följande:

1. Det är sedan tidigare känt att...
2. Efter att min text publicerades blev jag nedringd av personer med god insyn i TÅ:s liv...
3. Efter att ha suttit i telefon en hel dag med många människor framträder en bild som...
4. Gemensamt för människorna jag pratar med är att de beskriver TÅ som en fullblodsmytoman. 
5. Jag får även veta att TÅ tidigare... ... för att försöka dölja sina förehavanden. 
6. När jag pratar med personer inom polisen som jobbat med honom framträder dock en annan...
7. Enligt flera källor övertalades TÅ sluta då han inte gick att ha kvar...
8. Det berättas om hur han ... för att trakassera människor som han ansåg sig ha något otalt med. 
9. Kollegorna ville inte ha med honom att göra.
10. Droppen blev när han avslöjades med att ... 
11. Enligt mina källor fick TÅ ekonomisk ersättning... 
12. Andra personer beskriver honom som en bluffmakare som konstant lurar människor...
13. Det vittnas även om hur han haft personer på gården...
14. En person som under många år befunnit sig i TÅ:s närhet är övertygad om att...

Joakim Lamotte påpekar för säkerhets skull att alla dessa personer har valt att vara anonoma. De kan alltså inte stå för sina ord - om de ens existerar vilket vi inte har någon garanti för. Joakim Lamotte skulle därför inte ha citerat dem. Det är det trista med anonyma uttalanden. De kan inte kontrolleras och kan därför inte användas. Citaten ovan och det som följer är med andra ord att betrakta som rent skitprat. Det är inte journalistik. 

Det finns, enligt min mening, ett antal "fakta" i Joakim Lamottes text som det hade varit befogat att skriva om efter kvalificerat gräv: 

1. TÅ och hans djurhållning kan möjligen vara intressant lokalt förutsatt att det finns en dom och/eller myndighetsbeslut att hänvisa till. Mycket tveksamt om TÅ kan/ska nämnas vid namn dock.  

2. Frågan om varför SVT anlitar TÅ som expert är berättigad mot bakgrund av det som berättas förutsatt att det kan styrkas. Lamotte borde i så fall ställa SVT mot väggen. Det är journalistik. 

3. Vad är Näthatsgranskaren? Vem är TÅ? Hur stor är hans roll i sammanhanget? Varför får de så stora statliga bidrag? Varför får de bidrag överhuvud taget?
Detta är värt ett rejält gräv för publicering i tex kvällspressen. Lamotte borde gräva fram sanningar som går att belägga och därefter ställa berörda myndigheter mot väggen. Det är journalistik.

Joakim Lamotte menar att stämningen och domen mot Ramona är ett hot mot såväl fri journalistik som yttrandefriheten. Det är rent nonsens! Journalistik ska vara sann så långt det bara går. Det har ingenting med frihet att göra. Skvaller och skitprat som inte kan beläggas kan vara förtal och ska följaktligen inte kallas något annat. Yttrandefriheten har sina absolut nödvändiga begränsningar. Det är inget nytt. Något hot mot den föreligger alltså inte.  

När rättsväsendet tvingas utöva privatpersoners sug efter hämnd och pengar...

Man måste samtidigt ifrågasätta TÅ:s metod att systematiskt använda sig av förenklade tvistemål för att klämma åt folk. Det är att missbruka skattebetalarnas pengar. Det kan i värsta fall också leda till att möjligheten måste tas bort vilket skulle drabba dem som har det allra sämst. Men jag ska återkomma till det i ett annat sammanhang. 

Internet skriker efter regler

Vi har nu upplevt ett drygt decennium av rena rama Vilda Västern på internet. Tonen är ofta hård och och skoningslös. I synnerhet från dem som agerar anonymt. Ytterst få har ägnat en tanke åt vad som är tillåtet att skriva och inte. Vi är trots allt vana vid vår yttrandefrihet och tror att den omfattar allt. Att den har sina högst berättigade begränsningar har de flesta av oss aldrig ägnat en tanke. Yttrandefriheten är, som sagt, inte i fara, om nu någon trodde det. Den är vad den alltid har varit.  

Vi har med internet fått en helt ny värld av kommunikation än den vi växte upp med och har vant oss vid. Det vi sa förr stannade oftast vänner emellan. Skvaller nådde på sin höjd grannen eller dennes granne. Det vi skrev hamnade måhända på papper som skickades i brev eller förblev privat. I dag sprids varenda kommentar sekundsnabbt över hela världen. Och inte går det att ta bort heller, sägs det. 

Det är därför hög tid att vi alla får de verktyg som krävs för en vänligare värld på internet. Någon måste dra upp riktlinjer åt oss, bestämma var gränserna ska gå och informera oss som inte har tänkt längre än näsan räcker. Vad kan man skriva och vad kan man inte skriva? Vad kan man dela och vad kan man inte dela? Hur granskar man källorna och hur uttrycker man sig för att inte såra eller bli stämd. Det är förmodligen ytterst få som förstår att man vid delning av en annan persons text själv blir publicist och ansvarig utgivare.

Som nu Ramona Fransson.

Jag tycker därför att det är fel att döma den ena hit och den andra dit medan åter igen andra går helt fria från ansvar på grund av exempelvis utgivningsbevis till en prislapp på ca 2000 kronor. De flesta har inte en aning om att man plötsligt för att blogga och skriva på facebook måste kunna hantera en massa lagar.

Möjligheten att agera helt anonymt måste dessutom tas bort. Var och en måste kunna ställas till svars för vad han eller hon torgför.  

Jag välkomnar en offentlig debatt, tydliga lagtexter och rensning av all gammal skit på nätet. Kanske kunde man dra ett symboliskt streck i år och slå fast att från och med 2021 - när ingen längre förhoppningsvis svävar i okunnighet om vad som gäller - läggs inga fingrar emellan för den som bryter mot reglerna.

* Jag har nu läst TÅ:s brev till Lamotte i tidningen Para§raf. 
Det är inte riktigt så formulerat som Lamotte skriver. Det är hemskare och mera utstuderat än så. Om Lamotte inte gör som TÅ vill så kommer inte bara han - utan även de ca tusen andra personer som också delade hans förtalstext - att stämmas.
Detta blir en hård nöt för rättsväsendet att knäcka.
Till enormt höga kostnader för skattebetalarna!
Det är, enligt min mening, inte rimligt att privatpersoner tillåts bedriva den här sortens hämndattacker och kanske utpressning mot andra människor med hjälp av våra domstolar. Det är ett missbruk som, enligt min mening, absolut måste såväl granskas som stoppas och helst också lagföras.
Monica Antonsson
Journalist

Hör också SR:s Medierna om detta fall.
Läs även om Näthatsgranskaren i Katerina Magasin.

PS.
Jag läser på Näthatsgranskarens facebooksida ett inlägg från 5 april 2019:

423 ANMÄLNINGAR TILL ÅTAL OCH 333 AV DESSA HAR GÅTT TILL FÄLLANDE DOM, ANDRA VÄNTAR PÅ AVGÖRANDE. 236 PERSONER HAR DÖMTS, NÅGRA TILL FÄNGELSE.
Att vara "näthatare" och begå brott på sociala medier är inte längre lika riskfritt.
Vi behöver en nollvision för hat och demokratibrott på sociala medier. Nätet ska inte vara en fristad för dessa brott.

Vad i all världen är detta?!
Är Näthatsgranskaren en (1) persons privata företagsidé?
Vilken statlig myndighet anslår i så fall pengar till det?
DS.